Samma
hänsyn som på land
I Sverige har alla rätt att vara i naturen. Vi kallar det allemansrätten.
Allemansrätten är en förmån som inte finns i många andra länder. Man kan också se den som en stor frihet. Men vår frihet får inte bli till ofrihet för andra. Allemansrätten kräver ansvar och gott omdöme. Vi får inte skada natur och djurliv, och vi måste visa hänsyn mot markägare och mot andra människor ute i naturen. Allemansrätten kan sammanfattas i orden Inte störa – inte förstöra.
”Vi har faktiskt allemansrätt i det här landet!!” En del åberopar allemansrätten som stöd för drulligt beteende. Många ser den som en rättighet. Andra betraktar den som en skyldighet. Men mest av allt är den en möjlighet. En möjlighet för var och en att ta del av alla de värden som naturen erbjuder. Men den är en möjlighet som ställer krav.
Sedan början av 1970-talet har antalet större övernattningsbara fritidsbåtar ökat från omkring 50 000 till fler än 250 000. Också det tilltagande intresset för kanotturism har satt sina spår i statistiken. Kanoter uppvisade under den första hälften av 1970-talet den snabbaste ökningen av alla båtkategorier. Utvecklingen mot allt fler fritidsbåtar tillsammans med en ökad satsning på skärgårdsturism ökar trycket på allemansrätten i skärgårdar och längs kuster.
Samma
hänsyn som på landAllemansrätten gäller också på vatten. Däremot gäller inte Brottsbalkens regel om olovlig väg för den som färdas på sjön. Det är inte straffbart att med båt eller på isen passera helt nära ett hus. Emellertid torde sommarboende i husbåt omfattas av lagens skydd för hemfrid lika väl som den som bor i en sommarstuga uppe på land. Alltför påträngande besökare kan straffas för hemfridsbrott. Runt en fritidsbåt som ligger för ankar finns däremot ingen hemfridszon i lagens mening, men väl den ”hänsynszon” som allemansrätten förutsätter. Enligt Sjölagen ska båtfarare visa ”gott sjömanskap” och känna till regler och föreskrifter som gäller för de vatten man färdas i. Sjölagen kräver vidare att den som färdas på vatten visar hänsyn mot omgivningen. Det är straffbart att störa i onödan genom exempelvis för hög hastighet eller buller.
Det är tillåtet att gå i land, bada, ankra och tillfälligt förtöja vid strand som inte hör till tomt, eller är skyddad med stöd av särskild lagstiftning. Tomt i det här sammanhanget är det område närmast ett hus där de som bor i huset ska kunna känna sig ostörda. Det är risken att störa som avgör hur nära ett hus man kan uppehålla sig. Några regler om minsta avstånd finns inte. Inte heller finns någon regel för hur länge man får ligga för ankar på samma plats. Man brukar tillämpa samma princip som för tältning; något enstaka dygn. Det som är avgörande är risken att störa markägaren eller närboende.
Det är tillåtet att tillfälligt förtöja vid en brygga som ligger utanför tomt. En förutsättning är naturligtvis att den som äger bryggan inte hindras från att använda sin egen brygga. Mer varaktig eller regelbunden förtöjning vid annans brygga eller på annans vatten kan förmodligen betraktas som egenmäktig förfarande om det är till hinder för strandägaren.
Det är risken att störa närboende eller
skada naturen som avgör var och hur länge man får tälta på samma plats. Tältning
i större grupper med flera tält 
kräver
markägarens tillåtelse.
Lägerelden sätter krydda på friluftslivet, men skapar oro bland markägarna. Varje år brinner skog för stora värden upp genom slarv med lägereldar. Det är vanligtvis tillåtet att göra upp en eld under säkra förhållanden. Men vid eldningsförbud är all öppen eld förbjuden.
Om man är försiktig är det emellertid tillåtet att göra upp en lägereld i naturen. Det är viktigt att välja en plats där det inte är risk för att elden sprider sig eller skadar mark eller vegetation. Grus eller sandig mark är lämpligt underlag. Mossa, torvmark eller jordig skogsmark är mindre bra. Där finns inte bara risk för att elden lätt kan sprida sig. Den kan också ligga och pyra nere i marken för att senare flamma upp. Nedfallna kottar, pinnar och grenar på marken får man ta som bränsle till elden. Det är inte tillåtet att hugga ner träd eller att ta ris, grenar eller näver från levande träd.
Vid torrt väder eller om det av andra skäl är stor brandrisk kan länsstyrelsen eller kommunens räddningstjänst (Brandkåren) utfärda eldningsförbud. Då är all öppen eld förbjuden. Förbudet gäller även eldning i iordninggjorda eldstäder. Kolgrillar eller små fältkök med öppen låga får användas även under eldningsförbud, om man är försiktig.
Information
om brandriskBrandrisken anges i en femgradig skala:
Vid värdena 4 och 5 råder vanligtvis eldningsförbud.
Information om brandrisk och eldningsförbud brukar ges bl.a. i samband med lokalradions nyhetssändningar och trafikrapporter. Många kommuner har telefonsvarare med information om brandrisk. Se under Brandförsvar eller Räddningstjänst i telefonkatalogens gröna sidor. Du kan i allmänhet också få besked på campingplatser och turistbyråer.
Att göra upp eld under eldningsförbud kan leda till böter enligt Räddningstjänstlagen 58 §. Brott mot föreskrifter i naturreservat och nationalparker kan straffas enligt Miljöbalken. Den som av oaktsamhet vållar skogsbrand kan dömas för allmänfarlig vårdslöshet enligt Brottsbalken 13 kap. 6 §.
Att ta fågelägg, skada bon eller försöka fånga däggdjur eller fåglar räknas som jakt och är förbjudet. Sportfiske med handredskap är fritt utmed kusterna och i våra fem största sjöar, med vissa undantag. Fiskelagstiftningen innehåller detaljerade regler för sportfisket.
Jakt och fiske hör till våra vanligaste fritidsaktiviteter. Fler än 320 000 svenskar ägnar sig åt jakt, och för långt fler än 900 000 är fritidsfiske en viktig aktivitet. I mitten av 1990-talet lade svenska folket ut mer än 2,7 miljarder kronor på fiskekort, utrustning och annat i samband med fritidsfiske. Men varken jakt eller fiske ingår i allemansrätten. Däremot har allemansrätten stor betydelse för såväl jakt som fritidsfiske. Den ökande fisketurismen påverkar också allemansrättens förutsättningar.
Jakt ingår inte i allemansrätten. Jakt är alla åtgärder för att döda eller försöka fånga vilda däggdjur eller fåglar. Att skada bon eller att ta fågelägg räknas också som jakt och är förbjudet. Rätten att jaga är knuten till markägandet.
Regler för fisket finns i Fiskelagen, Fiskeförordningen och i Fiskeriverkets författningssamling (FIFS). De innehåller en mängd bestämmelser, exempelvis om redskap för fritidsfisket. Fiskelagen föreskriver bland annat hänsyn till andra fiskare. Det är till exempel förbjudet att fiska närmare än 100 meter från fasta fiskeredskap. Inte heller får det egna fisket hindra andra från att fiska. Den som ertappas på bar gärning med brott mot lagstiftningen om fisket kan straffas och bli av med både fångst och redskap.
Hunden får följa med ut i naturen. Men kraven på hundägaren är stora, och reglerna stränga. Fullständig kontroll är vad som gäller. Bestämmelserna om hund i naturen är främst till för att skydda djurlivet.
Under tiden 1 mars – 20 augusti får inga hundar springa lösa i naturen. ”Hindras från att löpa lösa i marker där det finns vilt” är Jaktlagens (§ 6) formulering. Många tolkar det som fritt fram att ha hunden lös med argumentet ”Det står inte kopplad i lagen"! Men om en hund ska hindras från att löpa lös måste den hållas i koppel. Det är Naturvårdsverkets tolkning. Lagens syfte är att skydda viltet under den mest känsliga tiden när djuren har sina ungar. Då är till och med snälla hundar farliga. De marker som lagen syftar på är praktiskt taget all naturmark, även större parker och liknande. Även annan tid på året måste hunden hållas under sådan tillsyn att den hindras från att förfölja vilt. En lösspringande hund i naturen får kopplas upp av markägaren, eller någon som företräder markägaren. Om hunden inte går att fånga in riskerar den att bli skjuten. Samma öde kan drabba den hund som springer fritt bland boskap och har visat benägenhet att bitas.
Hundägare har så kallat strikt ansvar för sin hund, och kan till och med göras ansvarig för skada som hunden orsakar även om någon annan tillfälligtvis har hand om den. I ansvaret ingår naturligtvis att känna till vilka lagar och regler som gäller.
Det är tillåtet att plocka blommor, bär och svamp i naturen, men vissa växter är fridlysta och i lagskyddad natur kan särskilda regler gälla för vad man får plocka. Det som är förbjudet att plocka i naturen räknas upp i Brottsbalken. Lagtexten är ålderdomlig och måste i vissa stycken tolkas med sunt förnuft.
I Brottsbalkens 12 kap. 2 § räknas upp de naturprodukter som det är förbjudet att ta på annans mark: ”Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant som ej är berett till bruk dömes för åverkan." Lagtexten är ålderdomlig vilket i vissa fall kan göra tolkningen lite osäker med utgångspunkt i nutida förhållanden. Betydelsen av ollon som föda åt svinen har minskat och det är inte längre så många markägare som är beroende av bast och kåda. Helt klart är att man inte får hugga ner eller på annat sätt skada växande träd. Buskar står inte nämnda i lagen, men det får nog betraktas som förbjudet att ta t.ex. en enbuske. Man torde inte heller få ta större stenar.
Inte heller är det tillåtet att knacka loss sten ur berg, eller hugga in namn eller annat i berghällar. Sådant kan betraktas som skadegörelse eller åverkan. Med formuleringen ”annat sådant som ej är berett till bruk” avses sådant som kan ha ekonomiskt värde för markägaren, exempelvis mossor och lavar i lite större omfattning. Annars anses i princip det som inte räknas upp i lagen som tillåtet att ta. Det gäller främst blommor, bär och svamp.
Ödetomter utan byggnader räknas som ”skog eller mark”. Där kan man förmodligen ta förvildade äpplen, körsbär, hallon, krusbär och liknande utan att riskera något straff.
Det är tillåtet att plocka vilda växter som inte är fridlysta. Fridlysta växter i vildväxande tillstånd får inte plockas ens på den egna tomten. Naturvårdsverket utfärdar sådan fridlysning som gäller i hela landet, bl.a. samtliga orkidéer. Förteckning över växter som är fridlysta i hela landet hittar du på vår hemsida under Natur & naturvård. I övriga fall är det länsstyrelsen som beslutar om fridlysning. Fridlysning för växter kan ha olika omfattning. En del får inte plockas alls, andra får plockas men inte grävas upp med rötterna och några får inte plockas för försäljning.
Allemansrätten till bären har inte varit självklar. När efterfrågan på bär sköt i höjden vid 1800-talets mitt ansågs på många håll att markägaren hade rätten till bären. I flera omgångar under förra seklets början presenterades lagförslag i den riktningen.
Vilt växande bär och svamp tillhör markägaren så länge de står på rot eller sitter på riset. Men markägaren får inte hindra någon från att plocka dem. Däremot har markägaren rätt att göra vad han vill med sina bär inom ramen för miljö- och skogslagstiftning. Man kan inte åberopa allemansrätten som skäl för att markägaren ska ta särskild hänsyn till bären vid exempelvis skogsskötsel. Det finns inget förbud mot kommersiellt organiserad bärplockning i stor skala. Åtminstone inte så länge det sker utan annan skada eller olägenhet för markägaren än att han blir av med bären.
Ta med skräpet hem
All nedskräpning i naturen är förbjuden. En fimp i sommartorr skog kan ödelägga värden för miljoner. Glas burkar och kapsyler kan skada både människor och djur och plastpåsar kan orsaka stort lidande om djuren får dem i sig. Ställ därför aldrig en sopsäck bredvid en full sopställ.
Till sist:
- Lämna naturen som du själv vill finna den!!!